Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga blev helgens läsning och boken är en minnesskrift över en mördad mor. I olika minnesbilder berättar Mukasonga om hennes ständigt arbetande mor Stefania, sin egen uppväxt och liv i Rwanda och sorgen över att moderns kropp inte hittats. Hon skulle så gärna ha velat svepa kroppen, ge den en begravning. Folkmordet på tutsier i Rwanda var så omänskligt och grymt, inte ens en grav kan döttrarna minnas sin mor vid.
Samtidigt som Mukasonga minns och sörjer sin mor så minns hon och sörjer en förlorad kultur, det Rwanda som modern berättat om och det land hon själv växte upp i existerar inte längre. Kontrasterna mellan vardagsarbetet på fälten, vid hyddan och vandringarna i den omgivande naturen och den brummande faran som hela tiden är närvarande blir så stark genom hela boken. Jag är mycket glad över att Maria Björkman översatt den här fina romanen, jag läser mycket sällan något från Rwanda. Mina associationer efter läsningen går till flera romaner av Léonora Miano men hon är från Kamerun, har man missat Nattens inre och Konturer av den dag som nalkas så kan jag genast tipsa om dem.
Bildkälla: Bokförlaget Tranan
Leave a Comment