Marina Belezza – om ett land i fritt fall

 

Nu är jag smått utmattad – efter 500 sidor deprimerande Silvia Avallone så behöver jag något muntert. Prinsbröllop på TV räcker liksom inte för att muntra upp mig, tvärtom. Texten om Marina och Andrea i bjärt kontrast till det välregisserade bröllopet blir nästan föööör bra. Eller är de just bara två sidor av samma mynt?

Marina Belezza handlar om några ungdomar i ett Italien som helt tappat  kursen. De bor i en avfolkningsbygd i alperna och arbetstillfällena är få. Det man kan drömma om är antingen att bli tv-kändis eller möjligen snabbköpskassörska. Marina är tjejen som har fått ta hand om sig själv, hon har en vacker sångröst och har blivit uttagen till den lokala TV-stationens talangjakt. Hon är vacker och har bestämt sig för att lyckas, inte ens ex-pojkvännen Andrea ska få hindra henne från att bli känd. Kanske kan hon få komma med i rikstelevision?  
Andrea lever ett ungkarlsliv, han har inte slutfört sina studier och pappa Borgmästaren är inte belåten med sin yngste son. Storebrodern har redan hunnit med att flytta till USA och jobba för NASA och Andrea har ett tillfälligt jobb på det lokala biblioteket. Han drömmer om att skaffa kor och driva farfaderns gård, ett ursprung som familjen försökt glömma. 
Martina och Andrea möts alltså efter ett antal år isär och tonårsförälskelsen utvecklas till något annat. Finns det någon väg framåt för de här ungdomarna? För alla ungdomar i Italien? Det är den tydliga frågan som Silivia Avallone ställer till läsaren och under långa stunder i min läsning så tycks mig svaret bli ett tydligt nej. Sedan glimtar en liten strimma hopp fram – klämd mellan yta och något slags nostalgisk bild av att det var bättre förr. 
Jag funderar lite över vad som fattas i Marina Belezza för att den ska nå upp till samma fantastiska höjder som Stål. Kanske är det så enkelt att jag har svårt att tycka om människorna i den här romanen, de unga flickorna i Stål var så lätta att tycka om och Marina och Andrea är i mitt tycke ganska osympatiska. De är båda uppvuxna i miljöer som präglat dem och någonstans hoppas man och önskar att de ska hitta en framkomlig väg. Samhällskritiken forsar ut ur boken och kanske har Avallone den här gången satsat krutet på att beskriva ett samhälle och använder sina huvudpersoner för att förtydliga sin poäng. Ibland kan poängen med en god roman också vara komplexa karaktärer som utvecklas allt eftersom.