silver – Sara Kadefors

Ellen är 57 och yngste sonen har just flyttat ut, karriären har gått i stå och det mesta är tråkigt. Hon har en idé till en tv-serie som hon försöker sälja in men det hon blir erbjuden är att adaptera en mysdeckarserie till en strömningstjänst. Kontot är tomt och hon inser att utan pensionssparande och utan a-kassa så är är det bara att gilla läget. För att muntra upp sin mamma så ger de två barnen henne en vecka på folkhögskola. Ellen skall lära sig att dreja och med sig i bagaget har hon böckerna som hon förväntas jobba med. Det går inte så bra, drejningen går illa och boken är mer än kass. På folkhögskolan möter hon också ett gäng vuxna som helt slutat bry sig om vad andra tycker, silvriga utväxter, sandaler med strumpor i och en inställning till livet som Ellen inte förstår sig på. Kan man göra något utan att prestera perfektion?

Sara Kadefors har i sin nya roman Silver skrivit en bok som på många sätt är lätt för mig att känna igen mig i. Hon fångar en del av de utmaningar man ställs inför när barnen flyttar och arbetslivet inte är så spännande längre men hon kunde lagt till många fler. Nu blir det lite ytligt och jag är mest av allt irriterad på Ellen, vad har du att älta snälla Ellen? Lägg till det som nästan alla mina jämnåriga dras med: man är 57 och klimakteriet rasar, minnet sviker och kroppen är inte längre den den var. Lägg på en eller flera allvarliga sjukdomar, behov av sjukgymnastik och hörapparat. Föräldrarna är sjuka och behöver hjälp och trots att man tycker att man har koll så strular det där jäxxla nya bredbandet hela tiden. Typ så kunde Ellens liv som 57-åring varit och därför upplever jag hennes problem ganska ointressanta. 

Att leva lite trots att man är 57 är inte att våga gå ut0mhus med en 2 cm s utväxt eller gå med de unga kollegorna på gay-klubb. Inte ens allt ligga med en kvinna för att testa hur det känns. Det är mycket mer än så.