Tanken slog mig efter att ha läst mycket franskt det senaste året att det finns få franska romaner som kommit i min väg som är sådär lagom. Inte lagom dramatiska, lagom långa, lagom existensiella eller lagom våldsamma … lagom romantiska eller lagom alls. Det är troligen därför jag återkommer till franska författare, just för att de oftast skriver väldigt olikt det skandinaviska och brittiska som annars fyller min hylla. Valérie Perrins dundersuccé Färsk vatten till blommorna blev en av pandemins storsäljare och nu har jag då läst TRE. Jag tror mig tycka väldigt samma om den här senast översatta som ”blommorna”. Det är underhållande och bitvis vacker och gripande läsning men det är för långt, för babbligt och skulle behövt en bra redaktör. Berättelsen om de tre vännerna som växer upp i en liten fransk småstad är fin. De kommer från helt olika bakgrund men de blir vänner och tillbringar tonåren tillsammans. Så händer det som så ofta sker när gymnasiet tar slut, de tre begåvade vännerna med drömmar om en rockkarriär och studier i Paris blir intet, de splittras och tappar kontakten. Många år senare så hittas en dränkt bil i en sjö och sakta återberättas deras historia. Mest av allt så får man följa Ninas livsöde. Hon som blev lämnad som spädbarn hos sin morfar, som växer upp tjuvläsande breven som morfar, brevbäraren, förväntas dela ut och som är så begåvad med både penna och block. I den här romanen finns stoff för många böcker och jag som lyssnade på den tyckte att samtidigt som vissa för mig viktiga händelser sveptes över så blev det ändå 23 timmars lyssning. Lite långt, sa jag babbligt?
Bildkälla: Éditions-J
Leave a Comment