björnjägarens döttrar – Anneli Jordahl

Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl var augustprisnominerad i år och enbart för det så tog jag mig an den här mycket speciella romanen. Jag är inte förtjust i att läsa om kroppsvätskor, smuts och elände där våld är vardag och den här boken är på det planet verkligen inte för mig. Att boken sedan beskrivs som en rolig (?) skröna gör ju inte saken bättre. Jag var nära att sluta läsa flera gånger, berättelsen om de sju systrarna som växer upp utanför samhället tillsammans med fadern Björnjägaren är bara så fylld av vidrigheter. I inledningen av boken dör modern och de sju systrarna blir föräldralösa. De har att välja på att be om hjälp av det samhälle som fadern skrämt dem för, eller att be sig av för att leva i skogen.

De väljer, ledda den äldsta systern, att gå 15 mil rakt in i storskogen och den här berättelsen skildrar så många otäcka händelser att det är svårt att ta in. Slakt, fylla, övergrepp, våld, skit och piss och kroppslighet skymmer för mig delar av den här berättelsen som jag, något avtrubbad, egentligen tycker för intressanta diskussioner.

Hur påverkar det människan att leva avskuren från det som vi ser som civilisationen? Systrarna kan inte läsa och skriva, de är extremt utsatta i det som verkar vara nutid. Hur fungerar lojaliteten som ett kitt och en bur mellan de sju systrarna och hur skall de var och en kunna skapa sig en framtid utan att mista den sammanhållning som de har? Går det ens? Eftersom berättelsen tar en vändning på slutet så ska jag inte avslöja allt för mycket hur det går för systrarna, det vore att förstöra upplägget.

När jag läser texter om boken så förstår jag att det här är en roman som skall prata med den finska klassikern Sju bröder som jag då inte läst. Inte blir jag värst sugen på att göra det heller. Boken är bra inläst av Stina Ekblad och en intervju med Anneli Jordahl finns på Babel.

Bildkälla: Norstedts förlag