djävulsgreppet – Lina Wolff

När man tar sig an en roman av Lina Wolff så får man förbereda sig på en hisnande och ofta otäck läsupplevelse. Så också i Djävulsgreppet. Det börjar med att kvinnan flyttar till Florens för att studera språk, det finns en vag plan på att utbilda sig till simultantolk. Där träffar hon en man som hon snart flyttar in hos, hon är den intellektuellt överlägsna och börjar genast sina försök till att polera upp honom, han är den fysiskt starke. De blir beroende av varandra och hans maktutövning eskalerar till fysiskt våld, han blir allt våldsammare och i takt med slagen och stryptagen så blir kvinnan allt mer passiv. Hon börjar tänka tanken om att det är demoner som flyttat in i dem och att hennes demon livnär sig på lust och åtrå. Trots en stor språkbegåvning så har hon svårt med studierna, nedstämdheten förlamar henne och när hon vandrar runt i parkerna i Florens så träffar hon en man som kanske kan bjuda henne en utväg? Här någonstans så flyttar sig den här berättelsen från det relativt realistiska till den absurda och mycket våldsamma. Buren och nyckeln. Vem har byggt buren? Vem har nyckeln?

Som alltid så är Lina Wolffs språk precist och kräver att man koncentrerar sig, där finns mycket utrymme för tolkning och bildspråk och symboler kräver att man funderar en extra runda. Jag tänkte mycket på psykisk ohälsa när jag läste den här boken, oavsett vad som faktiskt händer den här kvinnan eller vad som är drömmar eller psykoser så är upplevelserna mycket starka. Vem som har nyckel till kvinnas framtid är öppet men det som är säkert är att hon behöver en medmänniska att lita på, en trygg plats att vistas på.

Bildkälla: Albert Bonniers förlag