himlabrand – Moa Backe Åstot

Nyligen kom nomineringarna till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur och påminde mig om att jag inte läst Himlabrand av Moa Backe Åstot. Det blev alltså lördagens bok och berättelsen om tonåringen Ánte är fin läsning. Han är uppvuxen med renskötsel och de samiska traditionerna är djupt förankrade både i hans släkt och i de sammanhang han vistas. I byn bor Erik, känslorna för Erik är brännande heta men kan det vara möjligt att visa sin kärlek till honom? Ànte förstår att det kommer att krävas mycket mod för att våga visa vem han är. Att vara klämd mellan traditionen och förväntningarna å ena sidan och viljan att kunna välja sitt liv är klassiska teman för tonårsböcker men det som gör den här romanen extra fin är den lågmälda tonen i språket som i sin envisa intensitet håller läsaren fast, den larmar inte och gör sig till på något vis. Den bränner sig fast och man vill verkligen läsa mer om Ánte och Erik. Hur går det för dem efter att boken tagit slut?

Himlen brinner för en ny tid, en framtid som innefattar både traditioner och möjlighet att älska vem man vill och man önskar Ánte och alla andra ungdomar allt gott. Moa Backe Åstot är själv renskötande same och den bakgrunden bidrar säkert till att hon lyckas så väl med att gestalta den snäva mansrollen som Ánte växer upp i, hon skriver också fram miljöer på ett mycket fint sätt. Jag är så glad över att jag läste, det här är en fin ungdomsbok som jag kan rekommendera till både ung och gammal.

PS. Jag har hela vintern spanat efter norrsken, det har synts ända ner till Västkusten vissa nätter men förgäves.

Bildkälla: Rabén&Sjögren