Igår hade jag sådan tur att jag blev medbjuden på premiären av Kupé nr. 6 och inramningen på Draken är ju fabulös. Filmen skiljer sig rejält ifrån boken (som jag läste 2012) men känslan i boken förvaltades fint. I korthet så handlar det om en kvinna som studerar i Moskva och som bestämmer sig för att resa för att se hällristningar i Murmansk. Det är sovjettid och den långa tågresan skall göras i kupé nummer 6. Där har en ung rysk gruvarbetare installerat sig och med saltgurkor och vodka, första mötet blir inte särskilt lyckat. De är förvisade till varandras sällskap och snart växer en samhörighet fram. Fantastiskt fina skådespelare, kemin går att ta på och skitiga och ruffiga miljöer, en vinter som är både vacker och grym.
Regissören Juho Kuosmanen var på plats och efter visningen var det kort intervju där han bland annat berättade om vedermödorna att filma på ett ryskt tåg som kör en rutt med utgångspunkt St Petersburg, hur han försökte att hitta de rätta skådespelarna och det emellanåt utmanade dialogskrivandet på ryska. Han själv talar ingen ryska och det skapade osäkerhet när han skulle känna av hur dialogerna fungerade, personen som skrev de ryska dialogerna talade i sin tur ingen engelska. Som ett babels torn där bilderna och stämningen, kemin mellan skådespelarna och den ständiga rörelsen i resan bar berättelsen. Någon frågade om hur samarbetet med ryska myndigheter fungerat och han svarade att de lesbiska scenerna som inleder filmen kanske inte riktigt nämndes i ansökan men att det var absolut nödvändigt att ha med myndigheterna på tåget. Utan dem hade man inte kunnat filma på plats. Missar man filmen på festivalen (som finns på play) så kommer den att gå upp på Folkets bio i februari. Bor man i Gbg så är det Bio Roy som gäller.
Om boken skrev jag 2012:
På spåret befinner sig den här burleska skrönan om en ung estnisk studentska på väg för att titta på grottmålningar i Nepal. Det är vägen som är mödan värd kan tyckas något klyschigt och uttjatat men det stämmer verkligen på den här romanen som börjar frostigt och slutar i vårkänslor. Jag blev sugen på att läsa när jag såg Rosa Liksom på babel och bara att hålla den lilla kompakta boken formad som ett fönster i handen är en fröjd.
Flickan kliver på transsibiriska i Moskva och får dela kupé nr 6 med en storvuxen rysk byggnadsarbetare och det växer fram en udda gemenskap mellan dem allteftersom dagarna på tåget passerar. Han dricker omåttliga kvantiteter vodka, dukar upp måltider och berättar om sitt våldsamma, grovhuggna liv med kvinnorna som troféer. Flickan lyssnar, målar och funderar. Tundran utanför fönstret är djupfrusen och mitt ibland stank, smuts och solkighet beskriver Liksom en fantastisk natur, skira björkar, stora snöflingor och dramatiska vyer. Där finns också en hatkärlek till landet de reser genom. Det är 1986 och Sovjetunionen är snart historia, bränslet är ransonerat, affärerna är tomma och städerna fyllda av betong.
– Hur många gånger har jag inte förbannat det här landet, men vad skulle jag vara utan det?
Än en gång är det så att jag läser en roman och inser att jag missar mängder av referenser, jag förstår så mycket att jag borde känna igen scener från Tjechov, Mästaren och Margarita nämns till och med. Men jag har nästan inte läst något ryskt. Inte Tolstoy, inte Dostojevski, inte …
Trots att det finns lager i den här romanen som jag inte snappar upp så är den helt fantastisk läsning!
Leave a Comment