Klara och solen är Kazuo Ishiguros första roman efter det att han mottog nobelpriset 2017 med motiveringen ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen” och visst passar den meningen in också på hans senaste verk.
Klara står i butiken för AV (artificiella vänner) och har hon tur så flyttas hon då och då fram i fönstret för att tanka sol och ljus. Där kan hon skymta stadslivet och Klara är en ovanligt observant och vetgirig robot som studerar både kunderna i affären och världen utanför fönstret. Hon hoppas på att bli vald som vän och när flickan Josie kommer in i affären så är det dags. Klara följer med den bräckliga flickan och hennes mamma till det stora huset på landet och snart blir Klaras roll något mer än bara vara en AV till det ensamma barnet. Josie är nämligen sjuk, så allvarligt sjuk att Klara med sin förmåga att anpassa sig och utveckla de känslor som hon exponeras för kanske en dag blir ombedd att ta Klaras plats. Var börjar det mänskliga livet och var slutar maskinen att vara maskin?
Roboten till trots så är det här en roman om relationer, föräldraskap och kärlek ryms och så förstås vänskap. I Ishiguros Never Let Me Go är vänskapen mer direkt men samtidigt finns där ett element av svek, det finner jag inte i den här romanen och det ger hopp om mänskligheten både nu och i framtiden.
Berättelsen utspelar sig i en ganska nära framtid och det är inte bara robotarna som ständigt skall utvecklas och förfinas, också människorna är utsatta för ett förädlingsprojekt som till slut måhända kommer att leda till att de dör ut helt och i så måtto är det här en dystopi. Samtidigt så finns där i berättelsen en smula hopp, det finns ljus. Det finns en sol som går upp varje dag.
Läs gärna Kristoffer Leandoers fenomenala understreckare i SvD – det är en essä att läsa om och om igen. Intervjun med Ishiguro i DN är inte heller dum.
Boken är bländande!
Bildkälla: Wahlström & Widstrand
Leave a Comment