En av höstens stora snackisar är Vanessa Springoras självbiografiska bok Samtycket. I den skildrar hon hur hon vid 13 års ålder groomades av en nästan femtioårig författare: G. Barndomens erfarenheter, avsaknad av vettiga vuxna relationer och ensamhet gjorde henne till ett lätt byte. Hon såg upp till mannen och kände sig sedd och uppmärksammad, snart leder det till sex och Vanessa tror sig vara förälskad. Utvald.
När det efter ett tag framkommer att han har många unga flickor som han träffar börjar hon tvivla. Hon inser också att allt han gör används i hans romaner, ofta inte ens särskilt förtäckt. Han utnyttjar barn och han våldför sig psykiskt och fysiskt på utsatta människor, man saknar ord när man läser, det är en så otäck berättelse. Han är en fruktansvärd beräknande typ men jag blir också vansinnigt frustrerad på de vuxna runt omkring. V s mamma är fullt medveten om vad som händer och som bara låter det passera. Hon sviker sin dotter å det grövsta.
Som tur är så har Springora samlat ihop sig och skrivit, i efterordet framkommer det att hon nu själv har en tonårig son och hennes egna tonår kom igen nära. Det var dags att skriva och publicera, oavsett konsekvenser. Händelserna i tonåren har påverkat henne under hela livet, hennes förmåga till tillit, förmåga att älska och känna sig trygg med en partner har varit komplicerat och nu 35 år senare var det hög tid att faktiskt berätta. G har förföljt henne som ett spöke genom livet, han har dessutom skrivit brev och försökt kontakta henne under alla år och använt deras möten i otaliga texter. Eftersom Springora själv har en ställning i kultureliten i Paris så har hon nu en så stark ställning att hon blir lyssnad på, hennes upplevelser går inte att vifta bort.
Utöver att det här är en bok med ett viktigt innehåll så är det också mycket välskriven, V har ett sätt med orden som gör att man verkligen tror på det hon skriver och man blir förbannad. Mest hela tiden.
Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Leave a Comment