glöm mig – Alex Schulman skriver om sin mor

Glöm mig av Alex Schulman är en sån där roman som jag nästan hoppar över bara för att den är skriven av en mediapersonlighet som jag är allmänt trött på. Men så trillade positiva recensioner in, boken kom som nyhet på Storytel och jag var allmänt hängig och behövde en kort bok.

Vilken tur!

Tänk om jag hade missat den här ömsinta och mycket vackra skildringen av kärleken till en mor. En kärlek som är komplicerad in i det sista, en kärlek som är villkorad och där den vuxne mannen hela livet längtar tillbaka till den stunden då han var ett litet barn som blev buren av sin mor. Någonstans på vägen utvecklar modern en grav alkoholism och den underförstådda  överenskommelsen i familjen är att det nämns inte. Det talas inte om trots att modern gång på gång sviker både sig själv och sin familj. Inte förrän den vuxne Alex ser hur mönstret upprepar sig, men nu i relationen med sina barnbarn, kan han börja frigöra sig från de starka band som han har till sin mamma och se hur hennes sjukdom påverkat hela familjen. 

Nu är det speciellt det där när man läser autofiktion och hela familjen mer eller mindre är känd för många svenskar, det blir liksom svårt när man läser att inte se personerna framför sig. Jag har svårt att frigöra mig från mediebilderna och jag undrar om Alex Schulman också haft svårt att verkligen kunna skildra allt? Det känns som en verkligt ärlig uppgörelse med modern och han har hela tiden sig själv, Alex, i centrum. Bröderna, fadern, andra släktingar och hustrun Amanda finns i periferin. Troligen det enda sättet han kunde skriva det här på men ibland saknar jag andra perspektiv än Alexs själv. Andras tankar om vad som skedde, andras inpass. Nu ska jag inte vara onödigt kritisk, jag fullkomligt älskade den här romanen. Sorglig, rolig och mycket, mycket läsvärd. 

Oavsett om man vuxit upp i ett harmoniskt hem eller i ett där de vuxnas ständiga humörsvängningar styrde vardagen så är det här en roman som går rakt in i hjärtat!