Babel idag: två generationer Desai – Anita och Kiran

Anita Desai är en av de författare som följt mig under många år, hennes böcker ingick som litteratur i kurserna om samväldeslitteratur som jag läste för mycket länge sedan. Av de romaner som jag läst kan jag extra rekommendera Clear Light of Day som Desai själv anser vara hennes  mest självbiografiska. Eftersom jag gillar att läsa barndoms och uppväxtskildringar så är det också den som stannat mest i mitt minne. Roligt var när jag för några år sedan hittade till Anita Desais dotter Kiran att hennes bok också är en  berättelse om en ung flicka som hittar sin väg i livet.

Kiran Desai roman Bittert arv tilldelades Man Bookerpriset 2006, välförtjänt för det är en helt uppslukande roman. Bittert Arv är en vindlande berättelse skriven på ett vidunderligt språk som utspelar sig i ett halvt förfallet hus vid Himalayas fot. I huset bor en gammal domare som utbildat sig i England, återvänt till Indien och trots att han vigt sitt liv åt att skipa rättvisa känner han sig inte uppskattad av samhället. Han försöker att leva efter engelska ideal och upprätthålla ett ”civiliserat” liv. En dag kommer hans barnbarn Sai resande dit, hon har blivit föräldralös och behöver ett hem. Sai växer upp och hennes vän i hushållet är kocken som väntar på att sonen i Amerika ska skicka honom en biljett till det förlovade landet. Hans väntan blir mycket lång.När Sai möter, och förälskar sig i en pojke, som visar sig bli del av den nepalesiska motståndsrörelsen hamnar domaren och hans västerländska ideal mitt i konflikten.


Bittert Arv är en underbar roman på så sätt att den väver samman så många frågor; den diskuterar kolonialismens spår i det indiska samhället, hur komplicerat det kan vara att befinna sig mittemellan olika kulturer utan någon riktig plats att kalla hemma, det politiska läget i norra Indien och dessutom en fantastisk kärlekshistoria mellan två ungdomar som har svårt att få omgivningen att acceptera deras kärlek. Det är nästan pinsamt att kalla en indisk roman för mustig, färgstark och myllrande av personer, miljöer och skrönor men så är det faktiskt med Kiran Desais roman. En härlig läsning som fick Booker-priset 2007, grattis till alla er som har en härlig läsupplevelse framför er. Min tog slut alldeles för snabbt – man ska inte hetsläsa så här bra böcker men det är svårt att låta bli!

– repris från 2012 –