Fiskarna har inga fötter – Jón Kalman Stefánsson

”Omfamning torde vara språkets vackraste ord. Att använda bägge armarna till en beröring, slå en ring runt en annan människa, förenas med henne en kort stund, två människor blir ett i livets malströmmar, under en öppen och törhända gudlös himmel.” … ”Vi längtar efter omfamningar helt enkelt därför att vi är människor och hjärtat en ömtålig muskel.”

”I Keflavik finns det tre kardinalväderstreck: vinden, havet och evigheten.”

Jag kan konstatera att det här är en bok som jag känner mig märkligt bekant med redan efter några raders läsning. Jag känner igen mig i Jón Kalman Stefánssons isländska miljöer, filosofiska utläggningar, rika bildspråk och hans ständiga undersökning av vad det är att vara människa.  Romanen börjar med att berättarjaget är på väg tillbaka till sin ungdoms stad, den lilla orten Keflavik på Islands sydvästra kust. Han väntar vännen Ari, som är på väg från Danmark för att träffa sin far en sista gång och man får i berättelsen följa de båda männens liv. Varvat med nutid så berättas om de äldre släktingarnas liv i Norfjordur och lite likt  Sommarljus som vi just nu samläser på Kulturkollo läser, är det delvis byn, platserna, havet som bär romanen. Platserna och fisket.

Berättarjaget förblir en gåta genom hela boken och det är blandningen av en smula ovisshet, filosofiska utläggningar och vardagsrealism som gör boken så speciell. Är du alltigenom den du verkar vara? Den frågan återkommer Ari till i boken och han som poet och förläggare är en helt annan sorts man än hans far och farfar.  Det handlar om hans plats i tillvaron men också om landet Islands utveckling och jag förstår precis varför Nordisk Rådet har nominerat just den här romanen till sitt Litteraturpris 2015.  Det är en skickligt berättad släktsaga som har extra av allt. Skrönor, fiskrens och modige män. Om jag ska skriva något negativt om den här fantastiska boken så får det bli bristen på tempo emellanåt. Långa vindlande meningar med många och långa bisatser är så snyggt men också smått sövande. Jag gillar när texter tempoväxlar och det tycker jag att Stefánsson gör lite för sällan.

Provsmaka gärna Fiskarna har inga fötter och bedöm själva. Det är en delikatess som är alldeles vidunderlig i all sin mångordighet!