Skymninglandet

I sin senaste roman Skymningslandet möter vi en berättelse som känns igen som typiskt Marie Hermansonsk. Det är en realistisk omgivning och alldeles vanliga tjejer som vi möter men … Där finns en glipa, ett mysterium som inte är självklart hur det uppstått eller hur det ska lösas. Fantasivärlden som finns parallellt med verkligheten är ett av Maries signum.

Titeln kommer från en saga av Astrid Lindgren, Marie syftar i sin titel på att den gamla damen Florence lever i en annan tid, i ett skymningsland. Minnena är verklighet och fiktion, sammanblandade. De två unga rotlösa flickorna kommer till herrgården Glimmenäs och där får de ett jobb och en uppgift, de spelar med i Florence fantasi. Trots sin höga ålder så har har hon i viss mån inte blivit vuxen, de unga flickorna hålls också kvar i sin ungdomsliv genom en otrygg arbetsmarknad och svårigheter att få bostad. Till en början så upplever ungdomarna att det är lätt att kliva in i fantasibubblan utan internet och mobiltäckning, platsen där de spelar sina roller. Sedan går det inte som de tänkt sig och vad som händer ska man inte avslöja…

Hur är det med Marie och tjänstefolk, hon återkommer till temat i flera böcker? Marie är fascinerad av hur tjänstefolk kommer in i människors liv och får en informell makt fastän de inte officiellt inte har någon ställning. Hon skrev boken inspirerad av en tv-dokumentär om en greve Stenbock som levde avskilt från världen med bara en hushållerska som länk till nutiden. Hon fick så ett skrivarstipendium till Wiks slott och där fann Marie sin miljö. Olustkänslan speglas i den djungelliknande växtligheten och stora unika djur, det är som att kliva in i en förtrollad värld med en törnrosafeeling. Ett skymningsland.