Mitt Tokyo (Monica Braw)

Mitt Tokyo är en blandning av stadens historia och författarens upptäcktsfärder på jakt efter diverse minnesmärken i en bebyggelse i kraftig förvandling. Tokyo ändras snabbt och osentimentalt och trots att bokens kapitel vart och ett baseras på de ställen där Braw bott som SvD-korre känner hon nästan inte igen någonting när hon nu återvänder. Jag blev lite förälskad i Tokyo, denna civilisationens slutpunkt, vid Japanresan nyligen och hade kanske hoppats på mer hipstertrivia än vad Mitt Tokyo bjuder på. Långsamt börjar jag tycka om bokens approach, dock, med mixen av historiska och personliga anekdoter. Man känner igen sig också, som när Braw uppgivet konstaterar att vad som verkade ligga precis vid T-banestationens utgång kanske i och för sig gjorde just det men att det ändå innebar en kilometerlång promenad under jord.

Det finns några fina snabbporträtt av författarens japanska hyresvärdar också. Som änkan som efter ett liv av plikt när hon blir ensam lagar mat och städar precis så mycket och på det sätt hon vill. Eller damen som år efter år pryder även sina nordiska hyresgästers ingång med för säsongen aktuella blommor tills de begår det oförlåtliga misstaget att förstöra den gistnade patinan på en grind genom att måla om den. Den japanska fäblessen för naturligt åldrande och sprucken färg går inte ihop med vår underhållsiver tydligen. Bestående minnen från boken är också de tidsmarkörer från sextiotalet och framåt som visar hur snabbt Tokyo ändrats och hur världen krympit. Braw anländer från Sovjetunionen via båt och utför sitt jobb genom att läsa teleprinterremsor och ringa in artiklar till hemredaktionen. En absurd tanke för valfri cozplayklädd japansk tonåring, men inget land skulle bättre kunna illustrera den enorma utvecklingen under andra halvan av nittonhundratalet.

/Gästbloggare M