jag, En
Jag vaknar.
Det första jag måste göra är att ta reda på vem jag är.
Så lyder de första meningarna i David Levithans roman jag, En. På engelska heter den här superfina ungdomsboken Every Day och huvudpersonen är En. Hen måste bokstavligen ta reda på varje morgon i vilken kropp hen har vaknat i just den dagen. En har bara just en dag i varje kropp, de olika värdungdomarna är olika varje dag men åldern är densamma. De är 16 och lever helt olika liv och Ens sätt att hantera alltsammans är att försöka flyta med, påverka så lite som möjligt och inte göra några stora förändringar under sin dag. Det går OK tills den dag han hamnar i Justins kropp och inser att han blir förälskad i flickvännen Rhiannon. Kärleken verkar omöjlig, , men kanske finns där ett sätt ändå?
Jag är bara jag, förklarar jag. Jag känner mig alltid hemma, och jag känner mig aldrig hemma. Det bara är så. Köper jag som läsare, det fantastiska fantasifulla tankeexperimentet med nya kroppar varje dag? Det måste man. Det är en förutsättning för att jag ska kunna läsa själva boken och den har ett ljuvligt vackert budskap som är på samma gång otroligt amerikanskt med du kan bli vad du bestämmer dig för och samtidigt djupt existentiellt, vad betyder yta? Vad består en människa av, vem är jag?
Nu ska jag dessutom röra till det med en anmärkning som inte alls har med den här boken att göra men som jag stör mig på nämligen att det plötsligt blivit komm il få att använda en som pronomen i tid och otid. Förklara för mig varför man skriver en istället för jag eller man. Plees. För mig funkar det inte alls och en mening som lyder ”En kan börja fundera på varför?” låter bara helt konstig. Klargör, någon hugad.
Som ett soundtrack i boken går Kate Bush: And if I only could, I’d make a deal with God… Underbar, bjuder:
oh, handlingen, soundtracket! för första ggn någonsin, kanske, överträffar översättningen av titeln originalet
Verkligen. Vacker titel, vacker bok!
Jag är nyfiken på den här boken, men frågan är om jag kan köpa själva grundkonceptet. Har ju en tendens att hänga upp mig på oväsentliga "varför" när det blir lite utanför boxen …
Det är en lättläst bok så du behöver inte lägga allt för mycket tid på att pröva 🙂
Jag är inte rätt människa att förklara, men jag är hugad 😉 Jag har nämligen också reagerat på det där med en istället för man. Antar att det är för att man inte ses som jämställt, men att byta ut pytteord (hej hen!) känns som att börja i fel ände. (Man skulle ju kunna börja med en sån sak som varför så otroligt många, oavsett kön, förfasades och skanderade "Äckligt!" när en tjejs håriga armhåla plötsligt syntes på tv några sekunder.) Så ja, en stör mig. En [sic!]* kan inte bara byta ut ett ord och tro att en [dubbelsic!]** är jämställd, så förbannat jäkla skenheligt! Men det finns gånger en är att föredra framför man, det diskuterade jag och far min för någon vecka sedan och hittade exempel där man inte alls kändes rätt, kommer tyvärr inte på något exempel just nu – du får helt enkelt lita på mig. Och dialektalt är det väl kanske mer eller mindre vanligt. Och på nätet just nu, tydligen. Tack för mig, hej!
*felaktig användning av sic? Förmodligen, men det kändes rätt.
**och igen! Jag har för mycket fritid…
Det här är en viktig fråga! Jag har då inte sett En i den här betydelsen i skrift alls förut. I talspråk ja, men i skrift? När skedde den här förändringen? och varför?
Jag har också funderat över "en". Trodde först det var nån dialekt-grej, men tyckte der var konstigt att en massa olika människor från olika platser börjar skriva just det ordet på dialekt när inget annat var på dialekt. Kom sen fram till att det måste vara en hen-grej. Har inte bestämt mig för vad jag tycker om det än. Det känns som att "en" är lite mer användbart i de fall man skriver "man" men egentligen menar "jag". Men när man verkligen menar "nån vemsomhelst" så låter det lite konstigt med "en".