sånt man bara säger – ljudbok om att våga känna…

Såg mina favoritspanare på spåret häromdagen och påmindes om att jag nyligen lyssnade på en ljudbok uppläst av Helena von Zweigbergk själv. 

Romanen Sånt man bara säger har några år på nacken men innehållet står sig. Det är, precis som i Än klappar hjärtan, en relationsroman med systrar i huvudrollen. Susanne är drygt 50 och storasyster. Hon har levt sitt liv i strävan att vara duktig och lyckas, hon planerar och organiserar och vill helst inte att något ska störa i hennes ettåriga, påtvingade, paus. Hon har nämligen blivit bortorganiserad från sin arbetsplats och använder året med full lön till att pausa i torpet med sällskap av bara en katt. Så en höstdag dyker hennes gamla pappa upp med lillasyster Louises tonåriga son, Jonas. Pliktmedveten som Susanne är så tar hon sig an Jonas och livet i torpet blir inte längre den tysta, lugna oas att gömma sig i som Susanne drömt om. Enklast i livet är att stänga av, sätta på paus och inte känna efter, det blir omöjligt med en femtonåring i huset…

Jag gillar Helena von Zweigbergks ganska lågmälda vardagsberättande. Det är observanta reflektioner om livet kring de femtio, hög igenkänning och språkligt finurligt formulerat. Det blir inte klyschigt och inte heller allt för sentimentalt utan bara en berättelse om hur de allra flesta människor faktiskt behöver andra att förhålla sig till för att förstå sina egna önskningar och värderingar.

Sedan blir jag ett antal gånger under den här lyssningen imponerad över hur Zweigbergk börjar i något som jag uppfattar ganska stereotyp och mallat för att krafsa och peta på våra färdiga föreställningar, vränga dem ett kvartsvarv för att sedan landa tillbaks i det svarta och vita. Jag kan tänka mig att många, många kan känna igen sig i de olika bilderna av familjen och dessutom få med sig några nya funderingar på vägen.  

Helt OK relationsroman, extra plus är att höra den uppläst av författarinnan själv.