Chimamanda satte tonen

Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm Literature på ett grandiost sätt. Med rockstjärnekvalitéer äntrar hon scenen och salen fylls av visslingar. Pondus, humor och mycket allvar satte tonen för dagen och hon inledde med att berömma sitt svenska förlag för att de alltid väljer relevanta omslag till hennes böcker. Hon har varit med om att förläggare klämmer dit afrikanska djur eller djungel på omslaget trots att innehållet utspelar sig i urbana miljöer, så inte i Sverige. Tack för det. 
European Literature I have loved. European immigration officers I have not loved.
Med klokhet och skärpa talade hon om stamuppdelningen i Europa, hon hade mycket uppmärksamt insett att Norden är fylld av olika stammar som förhåller sig som en skara kusiner. En storfamilj som egentligen inte har lust att ses alls men ändå försöker vara trevliga vid middagsbordet: i Finland ser de svensktalande ned på de finsktalande, de finsktalande finnarna vill inte gärna förknippas med Sverige, norrmännen har lillebrorskomplex gentemot Sverige och danskarna är ju nästan inte nordbor alls, de är nästan européer…
 Med utgångspunkt i ett tal av Sarkozy och undervisningen i historia i Belgien påminner hon om hur den koloniala historien närmast är utraderad ur historien. För bara 50 år sedan var kolonier en verklighet och överflödet i Europa har byggts upp av fattigdomen i Afrika och andra utvecklingsområden. Det gäller att sätta allt i sitt sammanhang och befria sig från myten om Afrika som behöver civiliseras. Vild natur som behöver tämjas och så länge man har Sarkozys syn på kolonialismen att det var något som öppnade afrikas hjärta för framsteg och civilisation så finns ingen framkomlig väg för Europa och Afrika att utvecklas tillsammans. Adichie menar att vi måste börja med att berätta historien på ett äkta, brett anlagt vis, så att det komplexa i vår bakgrund kan hjälpa till att lysa upp vår nutid. En del av just de tankarna delar hon med sig här: