hägring 38 – Helsingfors våren 1938

Uppmaning: Börja dagens inläggsläsning med att klicka igång bakgrundsmusiken – soundtracket till Kjell Westös förkrigsroman Hägring 38 är Ravels Bolero, ett stycke som börjar lågmält och stilla. Melodislingor som väver sig om varandra, upprepas och ökar i styrka fram till det dramatiska crescendot.

Huvudpersonen i den här romanen, som tar sin början i Helsingfors i försommartid 1938, är advokat Thune. Han är fyrtioårsåldern och har blivit lämnad av sin fru, livet känns alltmer meningslöst. Han har en humanistisk och liberal livshållning, har arbetat i beskickningar både i Sverige och Moskva och skriver i Hufvudstadsbladet en artikel som avslutas:

Nationalismen och stamtänkandet äro sega sjukdomar. De botas bäst med läsning och resor.


Det är inte alla i Helsingfors vid den här tiden som håller med advokat Thune, landet har en historia med inbördeskrig mellan röda och vita, kommunismens Sovjet är bara några mil bort och det sättet att styra ett land lockar, andra ser nationalsocialismen som en garanti för ett fritt Finland. I advokat Thunes onsdagsklubb blir splittringen mellan de olika åsikterna allt tydligare – Quo Vadis Europa är det passande namnet på hans semesterlektyr. På advokatens kontor arbetar fru Wiik, fru Wiik som är mån att vara till lags och sköter sitt arbete perfekt. I henne ryms också Matilda, sansad och praktiskt lagd, Tilda den ansvarstagande och familjekära och den oregerliga, känslosamma Miljafröken. När fru Wiik en dag öppnar dörren till kontoret och en manlig besökare stiger in så kastas hon tillbaks till sina tonår då inbördeskriget gjorde vardagen helt förryckt. När boken tar slut på senhösten 1938 har Tyskland marscherat in i Sudetlandet och livet har förändrats för många. Riktigt hur vill jag inte avslöja.

Precis som Ravels Bolero så byggs den här historien upp mot ett häftigt och mullrande slut och den känslan är Westö mycket skicklig på att förmedla till mig. Thunes resonemang kring nationalismens makt och hur människor vid fara söker sig samman i gruppen som är lika dem själva är en annan av behållningarna av den här romanen, ytterligare en är språket. Precis som vid tidigare läsning av Westö så fascineras jag av hans finlandssvenska. Språket är likt men ändå olikt och det gör att jag får skärpa till mig när jag läser, betydelseglidningar och ordförråd gör texten fräsch och intressant.

Jag hade höga förväntningar på den här romanen eftersom jag tyckt mycket om Westös Helsingforskvartett (det är bara den avslutande delen Gå inte ensam ut i natten som jag bloggat om tyvärr) men Hägring 38 fångade inte mitt intresse riktigt lika mycket som de tidigare böckerna, trots en spännande intrig i en spännande tid.

Det låg en uråldrig stank över nuet, Thune misstänkte att det var stanken av kommande uppoffring.


Om året 1938 i Sverige berättar Annika Thor i sin roman Om inte nu så när, läs den, också.