liknelseboken- en roman utan början eller slut

Teman som slingrar sig om varandra i de nio liknelserna är strävan och skuld, den sexuella spänningen som driver människan och så tonen från den ospelade fiolen. Vemodet som stråke gnider strängen som icke tagits i bruk, Enquist funderar mycket om hur han förvaltat sitt pund, han känner de glosögda, vattniga blickarna från vännerna vid flodens strand.
Eftersom jag lyssnar blir texten mycket personlig, P O Enquist läser själv och genom den knarriga gammelmansrösten skymtar en charmig pojkröst, omständlig på gammelmansvis och osäker på ungdomensvis, dialektala uttryck, omkväden, detaljerat klätt i den frikyrkliga språkdräkten som kanske också den fungerar som katalysator till ungdomens minnen. Sprit, skuld och lust som tvinnar sig om vartannat och det här är en roman som inte tar sin början och inte har något slut utan handlar om hur vi lyssnar till oss själva och vår historia. Lomhörda eller lyhörda inför vårt åldrande och livets slut? Liknelseboken är den här författarens sätt att göra bokslut, kvinnan på det kvistfria furugolvet var rådgivare och förlösare så att gossen kunde komma igenom till vuxenlivet och här är det en revision av självaste veka livet som pågår. En sammanfattning av ett liv, ett notesblock där raderna är nedkastade på ett sådant sätt att jag som läser njuter av det vackra språket och den sorgsna tonen.
Just nu pågår läsning av Liknelseboken i GPs bokcirkel där man kan läsa andras tankar om boken och själv vara med i diskussionerna. SvD, GP, och Annika Koldenius har recenserat.
Det var säkert trevligt att lyssna på författaruppläsningen av det du skriver att döma. Ofta förhöjer det läsupplevelsen. Själva läste jag boken på vanligt sätt.
Jag hade gärna läst också, man kommer närmare texten när man läser. Kan stryka under och minnas formuleringar. Egentligen var det här en läsa-bok.