med Rosa Liksom genom Sibirien

På spåret befinner sig den här burleska skrönan om en ung estnisk studentska på väg för att titta på grottmålningar i Nepal. Det är vägen som är mödan värd kan tyckas något klyschigt och uttjatat men det stämmer verkligen på den här romanen som börjar frostigt och slutar i vårkänslor. Jag blev sugen på att läsa när jag såg Rosa Liksom på babel och bara att hålla den lilla kompakta boken formad som ett fönster i handen är en fröjd.

Flickan kliver på transsibiriska i Moskva och får dela kupé nr 6 med en storvuxen rysk byggnadsarbetare och det växer fram en udda gemenskap mellan dem allteftersom dagarna på tåget passerar. Han dricker omåttliga kvantiteter vodka, dukar upp måltider och berättar om sitt våldsamma, grovhuggna liv med kvinnorna som troféer. Flickan lyssnar, målar och funderar. Tundran utanför fönstret är djupfrusen och mitt ibland stank, smuts och solkighet beskriver Liksom en fantastisk natur, skira björkar, stora snöflingor och dramatiska vyer.  Där finns också en hatkärlek till landet de reser genom. Det är 1986 och Sovjetunionen är snart historia, bränslet är ransonerat, affärerna är tomma och städerna fyllda av betong.

 – Hur många gånger har jag inte förbannat det här landet, men vad skulle jag vara utan det? 


Än en gång är det så att jag läser en roman och inser att jag missar mängder av referenser, jag förstår så mycket att jag borde känna igen scener från Tjechov, Mästaren och Margarita nämns till och med. Men jag har nästan inte läst något ryskt. Inte Tolstoy, inte Dostojevski, inte … Finns där någon beläst där ute i bloggosfären som kan upplysa mig?

Trots att det finns lager i den här romanen som jag inte snappar upp så är den helt fantastisk läsning, jag undrar så varför jag inte läste Rosa Liksom innan mässan. Hade så gärna sett och lyssnat till.