bokhyllerunda I

I = Igelkottens elegans

”Litteraturen har en nyttofunktion. Som alla konstformer har den till uppgift att underlätta livet och göra det mer uthärdligt för oss att fullfölja våra viktigare åtaganden.” Jag kunde inte sagt det bättre själv då skulle Pettson sagt och precis så är det verkligen med Muriel Barberys filosofiska roman Igelkottens elegans. Där finns på varje sida meningar som får läsaren att tänka – ja, just det så är det. Romanen utspelar sig i ett hyreshus i Paris och berättas av portvakten mme Michel och flickan Paloma. De gömmer båda sina sanna jag för omgivningen. Mme Michel är en mycket beläst och kulturell finsmakare bakom sin skvalande TV som står på för att upprätthålla skenet av obildad portvakt och hon vill helst inte bli störd i sina studier. Paloma är en högintelligent politikerdotter som känner sig som en främmande fågel i sin familj, hon gör sig till för att inte avslöja sig. Inte förrän herr Ozu flyttar in lockas de ur sina respektive roller.
För mig som tillbringat någon tid i ett övreståndshyreshus i Paris så var miljöerna och beskrivningarna av fransk överklass mycket underhållande. Madamerna har mycket att tänka på för att hålla stilen och i portvakten kan jag delvis identifiera mig själv. En härlig roman som var svår att lägga ifrån sig och som blivit nästan hypad bland alla bokbloggare. Hur är det egentligen med böcker som blir så uppskrivna, undviker man dem?

– texten delvis repris från 2010 –