att leva och dö som joe strummer

Egentligen är en roman som nämner sångaren i Clash i sin titel helt bortkastad på mig. Jag har aldrig lyssnat på punk, nu har jag tursamt en sambo som kan upplysa mig, men det spelar egentligen ingen roll. Det är inte särdeles mycket rockn’ roll över den här boken. Istället möter vi medelålderskrisande män som undrade hur det plötsligt kunde bli, plötsligt sitter de ensamma med ölmage och drömmen om en familj känns inte längre alls så borgerlig. Det är romantiserade minnesbilder över svartklubbar,ett liv som går ut på att lura till sig pengar av socialen och supa. Det är poeterna och musikerna som ska göra revolution för de som arbetar, arbetarna, har fullt sjå att jobba och betala skatt… De sammanstrålar på vännen Franks begravning och konstaterar krasst när han dör i medfött hjärtfel: Det var coolt att dö som Joe Strummer. Ja,men det vore ännu coolare att leva som han… Dags att växa upp? Eller?

Jag lyssnar på Marcus Birro längs med E6 och på något vis passar det bra. Korta små kapitel som går att lyssna på nästan fristående, de liknar kåserier i sin form och nästan varenda 5 minuterskapitel lyckar han reta upp mig! När man hör honom läsa sin roman så är det svårt att inte tro att det som han skriver är en själviografi, han berättar i jagform och huvudpersonen verkar ha många likheter med Marcus Birro själv. Berättaren är en bitter man som tycker att han, och hans generationskamrater, blivit svikna av 40-talisterna som gjort allt. Rock n’ roll, revolution och konstnärsscenen är redan upptagna och kvar stå de stackars ungdomarna frånkörda vid vägkanten, utan verktyg att skaffa ett liv. Jag undrar så vilken värld berättarjaget bodde i under 70 och 80-talet? Jag själv är visserligen några år äldre men jag tillhörde ju just den generationen där allt var möjligt! Alla hade möjlighet till en OK utbildning i en skola med resurser, skolvärdar, speciallärare osv. Det byggdes bibliotek ute i landsorten, simhallar, TV2 visade samhällsförbättrande barnprogram och vi barn lekte. Gymnasieskolan fanns för de allra flesta och musikskolan fanns överallt. För de som ville fanns världen och livet runt hörnet. Inte den bästa av världar kanske, men där fanns en framtidstro. 1992 och framåt, där kan jag förstå lite men innan dess?