Maja Lundes klimatkvartett avslutas med Drömmen om ett träd och den utspelar sig på Svalbard 2110. Där har tonåringen Tommy fått uppgiften att vara fröväktare av sin farmor. Långt inne i berget förvaras en fröbank som ska garantera odlade växters överlevnad i fall av en katastrof. Svalbard, med staden Longyearbyen har sedan många år varit isolerad från omvärlden och människorna på de nordliga öarna har byggt upp en fungerande tillvaro i kylan och mörkret. Skola, bibliotek och gigantiska växthus drivna på sol och vind, fiske och jakt gör att invånarna lever ett enkelt men gott liv. Ända till den dag när en pandemi drabbar öarna. Tommy och två yngre bröder följer sin farmor till en avlägsen stuga och överlever pandemin, när romanen börjar har ett fartyg kommit till ön för att leta efter frölagret. De behövs för att rädda resten av världens befolkning. Som i tidigare böcker så blandar Maja Lunde sin berättelse med essäliknande betraktelser, biografier över forskare och expeditioner samt kopplingar till händelser i nutid. Det är hela tiden intressant och hela tiden ligger ett sorgset raster över skildringen.
I Binas historia handlar det om pollinatörerna, i Blå om vattnet och torkan, Przewalskis häst om däggdjuren och i Drömmen om ett träd är det växternas tur. Jag ska erkänna att jag inte är en särdeles entusiastisk dystopiläsare men de här böckerna är så spännande och angelägna att till och med jag slukar.
Det här drömlika trädet blommar i min närhet.
Bildkälla: Natur & Kultur
Leave a Comment