dagbrottet – spänning i Östersund

Det föll sig så att jag blev covidsjuk (har jag gnällt färdigt om det snart?) och inte kunde läsa ett smack, radion blev sällskapet under dagarna. Då hörde jag ännu en gång om hur Maxida Märak frontade protesterna mot gruvan i Gállok utanför Jokkmokk. Första veckan i februari skall beslutet om gruvdrift tas och när jag fick syn på Ingrid Elfbergs spänningsroman Dagbrottet så tänkte jag att det skulle passa. Just temat om hur bygden utanför Östersund är delad vid tanken på etableringen av en ny gruva är mycket spännande skildrat, miljöaktivisterna och arbetstillfällena tycks stå mot vartannat och när sedan metallerna skall användas till batterier så kan man väl inte klaga?

Till Östersund kommer Zara, hon ska arbeta som utredare hos polisen i Östersund. Redan i det första kapitlet så förstår man att Zara har upplevt något mycket traumatiskt och snart förstår man också att hon agerar på uppdrag av någon och att hennes verkliga identitet inte kan röjas. Kan lugnet i Jämtland få henne att läka både fysiskt och psykiskt? Det går bara några dagar på det nya jobbet så hittas en kvinna mördad och dränkt i en myr och av lugnet blir det inget.

Jag gillar drivet i berättandet och jag gillar det samhällsaktuella ämnet med gruvdrift men jag har ärligt talat svårt för den här Salandertypen av agenter, det blir lite för mycket McGyver av det hela och Zara blir svår att relatera till. Jag fattar att det kan attrahera andra läsare men det är inte riktigt min kopp kaffe.

Bildkälla: Southside Stories