sockerormen – Karin Smirnoff

Sockerormen av Karin Smirnoff är en fantastiskt bra roman, trots att den är fruktansvärt otäck på många sätt så kan jag bara inte sluta läsa. Jag dras in i Agnes, Miika och Kristians värld av utsatthet, musik och lojalitet. Den gemensamma nämnaren för de tre tilltufsade barnen är musik- och tennisläraren Frank Lejde. Han tar sig an de övergivna barnen och ser deras begåvning, uppmuntrar dem att utvecklas och allt är berättat med barnets blick på världen. Som vuxen så inser man snart varåt det barkar men barnen ser Frank som den pappa som de inte har, en vuxen som faktiskt tar hand om dem och tar dem på allvar.

När jag läser så blir jag ju helt tokig på den övriga vuxenvärlden som vänder bort huvudet, som inte vill se det underliga i att en medelålders man umgås med barnen men det som Smirnoff gör så skickligt är att hon skapar karaktärer som man sympatiserar med i det längsta. Det var likadant i Jaana Kippo-trilogin där man trots allt hejar på Jaana.

Det är alltid lika otäckt att läsa romaner där barn far illa men en ljusning är att det ändå finns en strimma hopp för barnen i den här historien. De är begåvade och bygger upp en slags streetsmarthet, som man kan hoppas tar dem genom livet helskinnade. Men det är inte muntert, det är det inte.

Bildkälla: Bokförlaget Polaris