Om nu någon av mina följare missade att jag reste till Frankrike i somras så kommer här en försenad text om ännu en fransk roman. Delphine de Vigan är en författare jag läst många titlar av och när jag var i Bretagne så upptäckte jag att jag faktiskt inte läst den välkändaste av dem alla. No och jag handlar om Lou. Hon är 13 år, ett år yngre än de andra i klassen, mycket tyst och blyg med strålande studieresultat så passar hon inte in vidare väl i klassen. När hon skall förbereda en muntlig redovisning, som hon måste genomföra för att få det där toppbetyget, så bestämmer hon sig för att skriva ett föredrag om hemlöshet. Hon söker upp en ung kvinna på järnvägsstationen och de lär försiktigt känna varandra. Vänskapen mellan No och Lou förändrar båda deras liv i grunden och det hela blir en ganska söt (och förutsägbar) historia till slut.
När den här boken kom på svenska så var den en riktig snackis, likt Igelkottens elegans var den del av förlaget Sekwas tidiga utgivning av franska relationsromaner som tangerar feelgood. Då kändes det både nytt och spännande med annan relationslitteratur än den engelska eller amerikanska. Nu är läget lite annorlunda, svenska feelgoodförfattare sprutar ur sig romaner och utgivningen av genren är massiv. Det franska känns inte heller lika exotiskt för mig, kanske för att jag läst ett stort gäng. Jag tipsar mycket gärna om att läsa Delphine de Vigan men kanske att jag uppskattade till exempel Där barnen är kungar och Ingenting kan hindra natten mer än No och jag. Som lästips till en brådmogen 13-åring passar den däremot perfekt!
Bildkälla: Sekwa
Leave a Comment