vinternoveller i vintertid

Måhända är du som jag, en sådan som gärna går ner i tempo under de mörkaste månaderna och som helst av allt vill läsa korta texter. Då passar noveller riktigt bra och just nu när hela Sverige är vintervitt så passar Ingvild H. Rishöis samling Vinternoveller extra fint. Den innehåller tre noveller och det gemensamma temat för dem utsatthet. Barn och människor på samhällets botten skildras på ett sätt som gör att man berörs ända in i hjärtat. Det blev en känslosam läsning för mig och jag fick läsa i små portioner.

När man ser det vackra omslaget, formgivet av Marin Jacobson, så blir man lockad att läsa, kanske trodde jag att innehållet skulle vara vackert på ytan. Just nu har jag de mest spektakulära soluppgångar utanför mitt fönster och de bleka vinterfärgerna skimrar. Under läsningen funderar jag på hur omslagsbilden faktiskt speglar texterna, kanske hittar jag ingen given koppling mer än årstiden då. För i Rishöis tre noveller så är det vinter och råkallt. Det finns ändock en mänsklig värme i texterna som lämnar läsaren med hopp. Hjälpsamhet och medmänsklighet är räddningen.

Det enda som emellanåt skavde var faktiskt översättningen, jag tyckte mig lockas in i det norska tonfallet när jag läste och också ordföljden var på några ställen norsk. Bruket av uttrycket “sån är det” användes i den svenska texten och det kändes ovanligt. Jag läser norska så egentligen så spelar det ingen roll men språket blev emellanåt en hybrid som förvillade.

En kort text om seminariet jag var på med Rishöi på mässan 2019 hittar man här. Helena har också läst och skrivit om novellerna. Läs hennes reflektion här. 

Texten är en repris hämtad från Kulturkollo publicerad 11 januari 2020.