det dyrbara – en roman för mig

Jag gillar Linn Ullmans författarskap. Så nu var det sagt, om utifall någon skulle tveka. Jag tycker hon med precisa ordval beskriver och diskuterar samtiden och de vardagliga scener hon målar upp är så lätta att känna igen sig i. Den truliga tonårsdottern där ingen kan göra rätt, mamman som försöker vara duktig och arbetsam med egna företag, pappan som flyr till sitt så kallade arbete, är otrogen eller går ut med hunden, lillasyster som slätar över med sitt solskenshumör. Alla skulle de kunna hamna i schablonfacket men de blir i den nyutkomna romanen Det dyrbara människor. I det ligger Linn Ullmans fantastiska förmåga, hon bagatelliserar inte, hon säger inte att livet är enkelt. Hennes historia är allvarlig och samtidigt så medryckande  och fylld av humor, allmänmänskliga reflektioner blandas med känslan av att alla i stunden gör så gott de kan. Ibland måste det var tillräckligt att göra sitt bästa, att göra det man tror är rätt. På baksidan av omslaget till boken beskrivs den som kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Allt det är den, och mer därtill.
Media har varit full av Linn Ullman och hennes bok, vill man läsa mer finns där material i GP och DN. Babel har haft henne som gäst och jag själv skrev om ett framträdande på bokmässan – nog med texter om boken. Läs den istället, jag blev imponerad. Så lätt och så svårt i en och samma roman, det är min sorts bok det!