Året är 1975 och i Luanda håller det portugisiska kolonialväldet på att rasa samman och de portugiser som etablerat sig i landet måste lämna. Familjen som vi får följa är en medelklassfamilj där fadern driver byggföretag, modern är hemmafru och de två tonårsbarnen går i skolan. I all hast får de lämna sitt hem med bara ett par väskor i bagaget och deras tillgångar lämnas i Angola, när de är på väg att evakueras till Lissabon arresteras dessutom pappan av milisen. Utan att veta vad som hänt honom hamnar de i ett rum på ett lyxhotell i kuststaden Estoril. Berättaren i romanen är Rui. Han är 15 år gammal när hans liv helt förändras och boken följer honom från en skolpojke i Luanda mot ett vuxenliv som återvändare i Portugal. Modern har svårt att hantera hela situationen, storasyster finner sin plats i sina studier och Rui drömmer om att resa över havet till New York, där kanske den framtid finns som han inte tycker sig finna i Portugal. Att vara återvändare är inte enkelt, i Sverige har man de senaste åren talat om ”mellanförskap” och det är en ord som också kan beskriva Rui och hans familjs situation. De talat språket, de har utbildning och de hade ett relativt gott liv i kolonin men var där vita inkräktare, när kommer till Portugal är de också där inkräktare. Ingenstans hör de hemma.
För mig var det här en riktigt fin läsupplevelse, miljöerna – särskilt då livet i det sjabbiga lyxhotellet, och känslorna runt flykt och rotlösheten när man tvingas att försöka gilla läget på en ny plats är påträngande väl framskrivet. Det var också emellanåt en ganska krävande läsning, det gäller att koncentrera sig och hänga med i texten eftersom den hoppar i tid och berättarperspektiv och om inte huvudet är med så kan känslan bli rörig.
En extra knorr för mig personligen var att jag varit på resa till Estoril och att jag gått längs med strandpromenaden, sett havet och bergen. Där är vackert!
Vill man se bilder från den resan så klicka på etiketten Portugal så dyker de upp!
Bildkälla: Tranan förlag
Leave a Comment