den violetta himlen

På mässan lyssnade jag på Merete Mazzarella i samtal om syskonskap. Hennes samtalspartners var bröderna Mårten och Kjell Westö och temat var just bröder. Merete berättade om hur relationen med hennes bror hade påverkat henne starkt och att hon nu när brodern gått bort så ångrar hon att hon inte frågat honom mer om hans liv. Hon tog honom för givet och nu när han inte längre är där så är det märkligt tomt. Med den känslan började jag läsa Den violetta himlen och herregud så den här boken drabbade mig. I dagboksform berättar Mazzarella om den där andra våren när pandemin fortfarande härjar. I snart ett år har viruset begränsat våra liv och tanken om död ligger hela tiden och lurar.

Hon noterar solens upp och nedgång, hon reflekterar kring alla de små sakerna i vardagen som plötsligt blir värdefulla och hon tänker tillbaka på det sista året för hennes bror. Man förstår snart att han dött under sommaren och på grund av restriktioner så besökte hon honom inte, han levde sedan länge i Danmark och dog med goda vänner omkring sig. Den violetta timmen är stunden just mellan natt och dag, mellan liv och död och reflektionerna som Mazzarella delar är så allmänmänskliga och ärliga att de gick rakt in i hjärtat. Jag förpassades till covidtidens märkliga isolering och jag förpassades till tanken på hur tunn skiljelinjen är mellan levande och död. Säkert påverkade den mig extra mycket just nu men oavsett om man har bröder eller död i sin närhet så är det här en mycket fin läsning. Jag är ju extra förtjust i litteratur på finlandsvenska och ljudboken läses perfekt av Ann-Kristin Schevelew.

Bildkälla: Schildts och Söderströms