allt blir bra – Carolina Setterwall

Låt oss hoppas på det bästa var Carolina Setterwalls debutroman och den läste jag hösten 2018. Det var en roman som drabbade mig oändligt, den landade mitt i mitt eget annus horribilis. Den nyutkomna romanen allt blir bra berör inte på samma sätt men det är faktiskt en orättvis jämförelse. Vissa romaner passar vissa tider i livet, så är det.

Allt blir bra börjar på 80-talet när Mary och John bestämmer sig för att skilja sig. Tillsammans har de två barn och efter år av terapi så når äktenskapet vägs ände. Mary är rastlös och trött på vardagen i villan, John är ganska nöjd med livet men det blir skilsmässa. Mary flyttar till en lägenhet i centrum av förorten och John bor kvar i villan, relationen till de båda barnen blir inte självklar för Mary och det är främst hennes ständiga sökande efter något annat (oklart riktigt vad) som man får följa i den här romanen. Jag blir ofta mycket irriterad på Mary, hon klarar inte att sköta sin ekonomi, sköta sina relationer med barnen, sköta sitt arbete eller ta hand om sitt kärleksliv. Hon tycks liksom bara tänka att någon annan ska hantera allt det där som är nödvändigt att göra och jag funderar mycket på vad det är som gör att hon inte tar kommando.

Kanske är Mary ett barn av sin tid och sin uppväxt, kanske är hennes jakt på uppmärksamhet och bekräftelse så grundläggande att det inte finns utrymme för andra relationer. Jag förstår mig helt enkelt inte på henne och det är i sig en styrka i en roman. Att blir konfunderad över en karaktär, att bli irriterad är ett gott betyg för boken. Jag kan ändå inte komma förbi att känner för hennes ex-make och mycket för barnen, inte ens när boken närmar sig slutet kan jag riktigt tro på uppmaningen ”allt blir bra”. Självständighet är frihet, kanske är Mary på väg att inse det. 

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag