de unga vi dödar – Eija Hetekivi Olsson

De unga vi dödar är den avslutande delen i Eija Hetekivi Olssons romansvit om Miira. Genom de tidigare romanerna har vi fått följa den henne genom barndom och ungdom och nu är det den vuxna Miira som vi möter. Det är 2006 och hon jobbar sig fram emot en lärarexamen i samhällskunskap och historia, hon studerar och jobbar på flera olika jobb för att kunna försörja sig och dottern Nova. Det är jobbigt ekonomiskt men studierna är spännande och Miira går igång på att få lära sig mer om samhället, dissekera teorierna som kan användas som analysverktyg på den värld hon ser omkring sig. Den skola som hon ska arbeta inom är en plats som hon inte riktigt kan identifiera sig med och visst känner jag igen mycket från min egen tid på pedagogen. Lite världsfrånvänt minst sagt och mycket lite hantverk mitt ibland teorierna.

När jag läser drömmer jag om att Hetekivi Olsson hade skrivit en text om den skola vi har nu där eleverna är kunder och segregeringen är total (det kanske hon har men jag har inte läst …). Hon skriver emellanåt debattartiklar och hennes sommar är mycket värt att lyssna till, gott så. Hon är ju nu författare och inte politiker men hennes knivskarpa förmåga att gå pang på brännpunkterna är unik. Iakttagelser av det samhälle som växt fram i marknadsskolan skugga och en rejäl smocka mot det skulle jag väldigt gärna läsa.

Nu handlar den här romanen inte bara om skola, den handlar också feminism, politik och om relationen mellan Miira och hennes dotter som går på högstadiet. Nova är en högpresterande elev och en dotter som är varmt älskad. När det kommer fram till Miira att Nova är mobbad och inte vill gå till skolan så rasar världen. Miira som varit hård och stark som flinta, hon som envetet kämpat sig fram, jobbat hårt och är så nära sitt mål med en examen och ett jobb som kan ge de båda ett lite enklare liv. Nu vet hon inte längre hur hon skall hantera allt. Ska hon skicka Hells Angels på rektor som bagatelliserar kränkningarna eller ska hon skriva ett mail som avslutas med mvh?

Precis som i de tidigare böckerna så är det här på många sätt en rasande roman men den här gången smyger sig också en sorgsenhet in. Jag älskar hur Hetekivi Olsson vränger på orden, hittar nyord och skriver i staccato men i den här boken finns också ett vuxenfilter på texten. Det gör att det där sårbara barnet, den förbannande ungdomen liksom vuxit upp och rebellen kamouflerat sig i en roll som inte är riktigt bekväm. Klassresan från Gårdsten till universitetets föreläsningssalar är inte självklar och kanske är det det som gör boken så sorgesam. För mig är trilogin som skildrar Miiras liv en av de starkaste moderna klasskildringar som jag läst, de tre delarna skall läsas som en helhet. Då blir det fenomenal läsning!  Läs mina texter om Ingenbarnsland och Miira.

Bildkälla: Norstedts förlag