vad vi pratar om när vi pratar om Stöld

Dagens digitala bokcirkel handlade om Ann-Helén Laestadius nya roman Stöld. Det var ett mycket bra val för en bokcirkel för diskussionen var lätt att hålla igång. Med medlemmar i cirkeln med väldigt olika erfarenheter så var det extraspännade att höra vår nordligaste medlems tankar. Det man kan konstatera är väl att vi bor i ett avlångt land och att just den här sortens romaner vidgar vår värld både geografiskt och på andra sätt.

Många av oss gillade boken mycket och uppskattade den samtida skildringen av samiskt vardagsliv. Miljöerna och exotifieringen med turister som ska titta på samer i kolt kändes genuint och det fanns något med Elsas blick på världen som var fint. Några av oss tyckte att det var många lösa trådar som inte riktigt fångades upp och jag personligen gillade inte riktigt formen som påminde om spänningsromanens men konflikten mellan grupper intensifierades genom valet att ha en renskötande familj i centrum av berättelsen.

Vi glömde att prata om farmodern i cirkeln, jag tyckte mycket om henne och visst blev det tydligt att hon skulle representera traditionen och historien men främst av allt så var hon en varm människa.

Den 3 februari i år skrev jag om boken – mina tankar då:

På lördag är det dags att högtidlighålla samernas nationaldag och precis lagom till det så kommer Ann-Helén Laestadius roman stöld ut. Det är en roman som tar sig an att berätta om hur livet kan vara för renskötande samer i Sverige under 2000-talet och läsningen är lika spännande som vilken kriminalroman som helst. Boken börjar med ett brott och någonstans handlar det om att skipa rättvisa, ge upprättelse.

Det börjar med att den lilla flickan Elsa på en skidtur ser en man döda hennes favoritrenkalv. Kvar finns bara örat där renmärket sitter. När pappan anmäler stölden hos polisen så tas brottet inte på allvar. I den lilla byn jäser konflikterna, både mellan svenskar och samer men också inom den samiska gruppen. De som är renskötare och de som inte äger renar, vem får jaga och fiska? Vem får rösta i sametinget, vem får kalla sig same? Vi som läser får följa Elsa och hennes familj och särskilt fäster jag mig vid mormordern. Hon som vuxit upp i en helt annan tid och som representerar traditionen i romanen. Hon som gått i skola där man bodde på internat och där man inte fick tala samiska, hon som vet hur man begraver en släkting så att det går rätt till och som älskar sitt barnbarn Elsa. Modernitet och tradition är en svår balansgång för familjen och extra tydligt blir det när Elsa närmar sig vuxenlivet, ska hon stanna och leva med renarna eller ska hon välja något annat?

Jag kan tydligt se att Laestadius har en avsikt med sin text, hon vill uppmärksamma diskrimineringen av samer både historiskt och i nutid och hon tar aktuella frågor och bäddar in dem i en berättelse som jag slukar. Visst blir det lite övertydligt emellanåt men jag är imponerad över sättet hon skildrar miljöerna, vardagslivet och svårigheterna att värna sitt kulturarv och sin rätt när man är ett litet minoritetsfolk.

Jag har i somras läst Och herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och jag tycker att de båda böckerna passar väldigt fint att läsa parallellt. Varför inte på lördag?