Jorden runt: Hoppets tåg

Viola Ardones roman Hoppets tåg har gjort succé i hemlandet Italien och jämförts med både Elena Ferrante och Silvia Avallones böcker. Jag förstår precis hur de resonerat. Hoppets tåg är, precis som Neapelkvartetten och Stål, böcker om hur människor i sin vilja att få det bättre är beredda att göra både drastiska och omvälvande saker. Dessutom utspelar sig alla böckerna i spänningen mellan klasser och inleds i en miljö där hårt arbete, våld och fattigdom är vardag.

I Hoppets tåg handlar det om den sjuårige Amerigo som av sin mamma sätts på ett tåg från den utfattiga tillvaron i Neapel till det mer välbärgade Bologna. Året är 1947 och krigsåren är i färskt minne, i fattigkvarteren i Neapel är livet bokstavligen en kamp för överlevnad och modern vill inget hellre än att hennes som ska kunna äta sig mätt och kanske få ett par ordentliga skor. När möjligheten att skicka sin som till norr så tar hon den. Amerigo själv är en överlevare, hans förmåga att anpassa sig och ta sig fram i gatulivet i Neapel tar han med sig till sitt nya liv. Trygghet, god mat, skola och musik blir den nya vardagen.

Jag tyckte mycket om att läsa skildringen av Amerigos barndom, med hans naiva ögon på verkligheten får jag ta del av barnets värld. När sedan Amerigo reser tillbaka till sin hemstad som nästantonåring så blir det smärtsamt, klassresan har gjort att hans värderingar och synen på sin familj har förändrats för alltid. Där kunde boken slutat. Precis som med Ferrantes romaner så finns där ett upplysningsanslag som lyser lite för starkt för min smak, det är tydligt att Ardone vill påminna om skillnaderna i de olika landsändarna i Italien och hur det fortfarande påverkar människors sätt att se på livet. Kanske blir det lite övertydligt men samtidigt så njuter jag så av att följa barnet Amerigo att det mesta är förlåtet.

Bildkälla: Norstedts förlag