De senaste dagarna har jag lyssnat på Niklas Rådströms inläsning av hans självbiografiska text Som har inget redan hänt och det har varit en både fin och sorglig läsning. Texten börjar med att Rådström åker till sjukhuset i Kalmar med en ond fot. Väl där konstateras att han har en akut typ av leukemi och han flygs genast till Stockholm. Så börjar en lång radda behandlingar, sjukhusvistelser och ASIH i hemmet. Det är venportar, cytostatika, feberfrossa och morfinpumpar. Sjukhusmat, kateterpåsar och smärta.
Jag har medvetet hållit mig från att läsa cancerskildringar de senaste åren, de hamnar för nära och lyssningen hade kanske blivit för jobbig om inte Rådström hela tiden blandar sina upplevelser med minnen från hans barndom, minnet av lekar och biografbesök där västernhjältarna är hårda och serietidningarna är många. Fantasivärldarna där saknaden av fadern får utlopp och funderingar på vad som gör livet värt att leva tillsammans med små insprängda miniföreläsningar om litteratur och vetenskap. Lycka kan vara ett varmt kuvertbröd eller att se en bild av ett nyfött barnbarn, läsa en bok eller binge-titta på matlagningsvideor på youtube trots att matlusten är noll.
Den lilla världen som sjukdomen tvingar sig till blandas med den stora och det blir en på samma gång djupt personlig och allmängiltig berättelse om livet och döden. Med den ständiga nyfikenheten som följeslagare, lusten och tacksamheten över att vara med de levande ännu ett tag. Att vila i barnets blick.
Vackert och sorgligt.
Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Leave a Comment