det sista solot – Jennie Dielemans

Romanen Det sista solot av Jennie Dielemans börjar med att Saskia tar med sin åldrade far på premiären på filmen om Monkan. Hon är nöjd med att ha kunnat ordna något fint för sin far som är på besök i Stockholm och hon inser att veckan precis som vanligt kommer att bli cirkus Kastelein.

På premiärkalaset samlas alla de gamla jazzkatterna och minnen och skrönor flödar lika fritt som de fria drinkarna. Sjon Kastelein är den charmige och rastlöse holländske jazztrummisen som efter ett gig i Stockholm på 60-talet träffar Eva. Han blir blixtförälskad och snart har han flyttat till Sverige. Det faktum att han har en fru och ett nyfött barn hemma i Holland förpassar han långt bak i medvetandet och snart har den unga Eva och han bildat en liten familj.

Saskia föds och hon har nu sedan många år varit den som håller samen hela den brokiga familjen. Sjön har barn med ett gäng kvinnor, han har gift sig och skilt sig och hela tiden ägnat sig år musik. Turnerandet och musicerandet har satt spår i hans liv och snart är det dags för det sista solot.

Trumvirvel.

Det är dags att summera ett liv och Dielemans gör det med både humor och lätthet. Med ett rytmiskt och lekfullt språk tar hon sig an utmaningen att skildra en man vars levnadssätt på många sätt skadat sina anhöriga men också en man som gått positiv och impulsiv genom livet. Han har oftast sagt ja. När det är dags att dö så är det och som en skugga till Sjons liv så antyds också Evas. Hennes livsöde får jag läsa om i efterordet och den stora sorg som hennes öde förde med sig har också det starkt påverkat familjen. För mig var det här en oväntat drabbande roman och jag ser fram emot att prata om den på vår bokcirkelträff. Där finns mycket att diskutera!

Bildkälla: Natur & Kultur