Bridgerton – romance i Austenmiljö

Vad gör man när snöblandat regn slår mot rutorna och mörkret är kompakt utanför fönstret? Flyr en stund till ett kostymdrama förstås. På Netflix kom på juldagen första säsongen av Bridgerton. Jane Austen möter Barabara Cartland liksom och visst är det både en bullrande familj med giftaslystna unga döttrar, våta skjortor, extravaganta miljöer och heta scener precis som romancegenren förskriver. Men nu är det 2.0. Feminismen är inte insmugen i den här storyn, den är uttalad och kanske var det nödvändigt för att inte bara veva Austen en gång till.

Moderniserad historisk romantik gör mig skeptisk, det är absolut inte historiskt korrekt i Bridgerton och ibland stör det mig. Man får ju anta att tittarna ser det som den såpa det är och inte tror att det som händer i serien är dokumentärt. Nu är vi där igen, fiktion är fiktion är fiktion. Musikvalen är smarta, castingen likaså och dialogerna är rappa och smarta. Jag har läst första boken i serien och genren är inte min favorit trots det så slukade jag de åtta avsnitten under gårdagen och de vackra miljöerna med både kläder och interiörer tar mig med in i sagan.

Den där sagan som man ibland bara vill drömma sig bort i.