vi lever i den underligaste av tider

Med en bild på mitt munskydd så hade jag tänkt mig att skriva något tänkvärt om livet och döden och mörkret. Men vad ska man skriva egentligen? Sent i november talade statsministern om i sitt tal till nationen och visst går tankarna till Tove Janssons vemodiga roman. Min text från 2013 passar lika bra nu. Här kommer en repris:

Godnatt oktober, dags för Sent i november tweetade jag i går kväll och inte visste jag då att det skulle bli sömnlöshetens natt. Alltså, snarare än jag kunnat gissa, hade jag lyssnat klart till Mark Levengood som läser Tove Janssons melankoliska avslutande del i romansviten om Mumindalen. Det mörknar allt mer, naturen bereder sig för den stora vilan och från öst och väst kommer dalens invånare vandrande för att umgås och ha sällskap av muminfamiljen. De vill tas om hand av muminmamman, samtala med muminpappan men de är nu inte hemma, kanske har familjen försvunnit för gott? Snusmumriken, Hemulen, Homsan Toft, Mymlan, Onkelskruttet och Filifjonkan får skapa sig en egen vardag.

Hå, hå. Alla känner vi väl en Hemul som alltid vill vara nyttig och arbeta och den småsenile Onkelskruttets krämpor kan bara botas med en lite fest passade för en äldre herre. Jag själv skulle så gärna vilja vara lite mer Mymla och mindre Filifjonka, kan man träna på det?

Lågmält, filosofiskt och vemodigt grupperar de sig och för mig är de olika karaktärerna så fint utmejslade, jag småler och njuter av det vackra, humoristiska språket. I samtalen mellan dem finns så mycket klokhet och människokännedom att man förundras. Inte för att jag tror på Adlibris rekommendation att boken passar för barn i 9 – 12-årsåldern. Nej, det här är en bok för vuxna och den passar särskilt bra att lyssna på när man ligger i höstnatten och hör regnet piskande på rutan. 
 
Ett fint sätt att starta årets tristaste månad. 

 

Bildkälla: Förlaget