sommarpratet idag är Eija Hetekivi Olsson

Sommarpraten är perfekta inledningar på sommardagarna här i stugan. Jag lyssnar och pysslar samtidigt med viktiga praktiska ting som att packa picknick, tömma diskmaskinen och köra en tvättmaskin med saltstela badhandukar. Så blir det då Eija Hetekivi Olssons tur att prata och man måste lyssna noga, noga. Jag har läst hennes böcker, följer henne i sociala medier och 2016 gjorde jag en kort intervju med henne som publicerades på Kulturkollo. 
Min text om hennes debutroman Ingenbarnsland  tycker jag ni ska klicka er till och så kör jag en repris från 2016 som handlar om bok två: Miira. Lyssna, läs och få en rejäl tankeställare! 


repris från söndag 2 oktober 2016

Miira – Eija Hetekivi Olsson

Omslaget visar en vulkan som är på väg att få ett utbrott och det får man väl kalla en riktigt välvald bild. Att läsa Eija Hetekivi Olssons romaner är en upplevelse som inte liknar något annat, och då har jag ändå läst en del i min dag om man säger så … Man dras i in en bubblande, fräsande, tumlande, rumlande och totalt utmattande värld som skildrar en plats och en tid som på ett sätt är mig nära och på andra sätt är totalfrämmande. Jag minns att jag när jag läste Ingenbarnsland så ville jag så innerligt läsa mer om Miira, och jag ville så innerligt att det skulle gå bra för henne. Hon var där en flicka att älska och som man ville väl. I Miira får man då svaret.

När romanen börjar är det dags för klass 9 att tillbringa sina sista dagar tillsammans på grundskolan. Miira längtar så att det gör ont efter att lämna den finska hemspråksklassen, börja på gymnasiet och skapa sig en framtid. Ett steg på vägen till den kanske kan vara att förälska sig i den unge bildläraren? När antagningsbeskedet från Burgården kommer och det säger att hon är välkommen till den naturvetenskapliga linjen så är vägen mot att bli hjärnkirurg rak.

Eller inte. Skildringen av Miiras första dagar på gymnasiet är så fantastiska att det gör ont i hela kroppen när man läser. Burgården är långt från Gårdsten, långt från Bergsjön och Miira har noll koll. Hon har aldrig varit i den här delen av stan, aldrig umgåtts med flickor som vill gå och ta en fika och hon är absolut inte förberedd på undervisningens nivå. Hon vill ju vara pluggarproffsig men har inte tänkt på att ta med ett anteckningsblock i sin plastpåse. Hon inser att hon måste lista ut en helt ny världs koder och ett sätt är att fixa till en ordspärr.

Bannlyste orden fika, fräsch, trevligt och mysigt från sitt ordförråd som förr hade rymts i munhålan men nu fodrade fler håligheter i den främre delen av fejset, den delen hon fyllt med järnkoll. Snobborden i ordspärren påverkade inte ordmognaden. De hade ingenting med mognad eller med hennes liv att göra. men hon fick inte bannlysa det självblottande ordet tack. Det som hon måste börja använda utan att självskämmas röven av sig.

Miira lär sig snabbt, hon tar sig fram med furiös energi mot det som hon hoppas ska bli en väg bort från trappstädning och fattigdom. Vägen är krokig, Miira är en krigare som tar sig själv på största allavar. Hon vet att om någon skall kunna förändra livet så är det hon. Hetekivi Olsson är helt fantastiskt skicklig på att använda språket på ett helt oväntat, Miira väder och vrider på orden, hon uppfinner ständigt nya för att kunna beskriva sin verklighet och jag är så imponerad. Grymt bra – grymt sorgesamt.

Varje dag sätter jag mig på spårvagnen från Burgården mot Bergsjön, de elever som jag arbetar med varje dag lever många av dem i den verklighet som Hetekivi beskriver. Just nu pågår en diskussion om vad som ska vara fokus i skolan, jag möter dagligen elever som inte har en susning om de sociala koder som de ganska snart behöver för att kunna fungera i andra sammanhang än de som de är nu. Inte heller får de med sig de kunskaper de behöver, väldigt lite tycks ha förändrats från tidigt 90-tal. Hur ska vi i samhället tillsammans kunna vända den här trenden?