Johanna Ekström – om man håller sig i solen

Jag har funderat en hel del kring den drös av författare som mer eller mindre förtäckt gör upp med sina kända föräldrar. Under våren har jag läst både Felicia Adjö, Stäpplöperskan och Om man håller sig i solen – böckerna är sinsemellan olika men har temat med otillräckneliga föräldrar gemensamt. Varför går man ut i offentligheten, varför vill man på ett närmast terapeutiskt sätt rensa  bland barndomstrauman? Har det ngt allmängiltigt intresse eller? När jag lyssnar till Johanna Ekström så säger hon att hon ville skriva en bok som skulle vara en brandvägg mellan henne och hennes ofödda barn. Hon ville göra upp med den estetik som förväxlade beundran och kärlek, där språket var till för att dölja det som var sant och äkta. Livets spräcklighet, spelet mellan ljus och mörker skulle inte finnas. Ytan skulle vara vacker och tilltalande vilket också hennes roman är (min kommentar till detta, hon har verkligen inte revolterat genom formen på och språket i sin roman). Min känsla av att lyssna på Ekström är att romanens kärnfråga inte blev besvarad genom att skriva en roman. Kanske finns där andra sätt?

Jag skrev om mina tankar kring boken nyligen. Läs dem här.