knausgård och minnets labyrint

De senaste veckorna har jag av någon underlig anledning hamnat i romaner som utforskar minnets mekanismer. Både Julian Barnes, Kerstin Ekman och Karl-Ove Knausgård är rörande överens om att ”Hukommelsen är ingen tilregnelig störrelse i et liv. Og det er den ikke av den enkle grunn at hukommelsen ikke setter sannheten höyest.”. De menar alla tre att minnet gör sitt bästa för att tillfredsställa sin värd och att vi använder våra minnen till att konstruera en passande fond till vårt liv, måhända är det viktigaste i livet det som vi av en eller annan orsak glömt? Knausgård skriver i inledningen av Min Kamp 3 om hur minnen behöver hjälp att lockas fram genom sinnesförnimmelser, känslor och landskapet vi vistas i och det kan jag verkligen hålla med om. Igår såg jag en gammal Duett och genast kunde jag se i detalj hur det såg ut bak i lastutrymmet på en vit duett, hur handtaget till bakluckorna såg ut och uppfartsvägens mittengrässträng.

De fotografier vi samlar för att hjälpa minnet på traven menar Knausgård är bilder mer av tiden de togs i än människorna själva och de tankarna sätter igång min hjärna. Jag funderar över alla de foton som jag bevarat geom att scanna, bilder som inte säger något alls om människorna om man inte känner personen i fråga. Om tiden säger de mycket, kläder, miljöer kan vi veta något om men människan? Nu gäller det att bevara människorna så att de inte försvinner bort i minnets labyrinter och bara blir ett bleknat fotografi.

Ellers går det fint at lese på norsk. Det enda störande är att språket låter inne mitt huvud och boken läser sig själv med röst misstänkt likt Fredrik Skavlan. Det visar vilken liten repertoar av norrmän jag har, tror minsann att jag får ta och lyssna på sommarprogrammet med Karl-Ove igen så att hans betydligt trevligare stämma får ta över högläsningen.