måste man???

Sitter på stolen och bara känner den där känslan att det är bra mycket roligare att åka ned för pulkabacken än att gå upp igen. Det går ju så förbaskat snabbt ned och så trögt upp. Varför måste det vara så? Kan man önska sig ett liv med bara nedförsbackar, snälla? Det är bara nys det där som förståndiga människor säger att det är så skönt att kämpa litegrann, då njuter man desto mer sedan. Nys var ordet – jag och lilla T är latmaskarna som vill ha en välpistad nedförsbacke mest hela tiden!