dit du går, följer jag – en läsvärd historisk roman

”Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.”

Citatet är hämtat från Rut 1:16-17 och användes ofta förr vid vigslar. De orden återkom vid flera tillfällen i filmen Utvandrarna som jag såg samma dag som jag läste Lina Nordquists roman Dit du går, följer jag. Den inleds med att Unni, Armod och det lilla barnet Roar i slutet av 1800-talet lämnar Norge för att söka sig ett nytt liv i Sverige och mina tankar gick genast till berättelsen om Karl-Oskar och Kristina. Skillnaden är att de flyttar till något, Unni och Armod flyttar från. Fattigdomen och svälten i det lilla torpet i Hälsinglands skogstrakter som Unni och Armod får hyra av storbonden är brutal och trots hårda dagsverken är det mycket svårt att överleva. De har dock lovat att följa varandra och det löftet håller de ända in i döden. 

Många år senare sitter Roars svärdotter Kåra vid köksbordet i stugan och planerar hans begravning. Hon funderar på hur det faktiskt gick till när Unni och Armod och Roar lämnade Norge och startade om i Hälsinglands djupa skogar. Ramen för romanen är att hon berättar deras historia om orsaken till flykten från Norge, vilka offer som Unni måste göra för att hon och sonen ska överleva och hur Roar hela sitt liv har ett särskilt band till skogen. Det är något med språket som glimmar till lite extra när det kommer till naturskildringarna i den här texten, letandet efter ätbara ting och jakten skildras så att helt kan leva sig in i upplevelsen. Jag är intresserad av historia och det tycks mig som att Nordquist verkligen vinnlagt sig om att de historiska delarna skall var både trovärdiga och så långt det är möjligt historisk korrekta, kanske till och med skrivna utifrån intervjuer med en äldre generation? Eloge för det!

Bildkälla: Romanus & Selling