bidde det då?

Bidde det då?
Jag det kan man fråga sig. Mitt liv har likt den lilla farbrorn i sagan om mäster skräddare inte blivit någon rock, inte heller ett par byxor eller ens en liten tumme. Vid varje nytt löfte från mäster skräddaren drömmer han sig genast bort och gör planer. Som inte blir. Han öppnar dörren, fortsätter ut i livet och skakar av sig det faktum att det inte blev något av det lilla tyget. Han går vidare mot nya äventyr. Stilla och lugnt och målmedvetet. Jag är ju inte så tålmodig. Inte alls. Åtta månader har gått sedan den dagen som blev M sista och man kan bara känna sig tacksam att man i alla fall får möjlighet att fråga sig själv Bidde det då? Bilden av farbrorn i skidbacken gjorde att jag förflyttades till dagarna när M låg i sängen och följde alla vänner som åkte skidor. Han hade sparat tre veckors semester för att kunna åka på en lång skidresa, det blev aldrig. 
I Pija Lindenbaums version av Bidde det då  så är sagan finurligt illustrerad och där finns något för de allra minsta och också för  den vuxne som läser. Det är signumet av en riktigt härlig barnbok, jag gillar de synbart enkla bilderna och den osöta stilen och budskapet går fram. 
Bidde det då?
Inget.