årets sista dopp …

För nästan exakt ett år sedan tog M årets, och skulle det visa sig livets, sista dopp. Vi cyklade en varm septemberhelg till Rörastrand och kaffetermosen var som alltid med. För ett år sedan hade han inte varit hos läkaren ännu. Han mådde inte bra, han hade beställt tid och vi väntade på besöket. Så fort förändrar sig livet, från ett liv mitt i steget till att några månader senare inte längre finnas. Fem månaders sjukdom är samtidigt mycket länge och väldigt kort. Så går dagarna och idag är det den femte igen. Ytterligare fem månader har gått och också de har passerat mycket fort och mycket långsamt. Jag trodde väl i min naiva enfald att bara sommaren var över så skulle tomheten och saknaden fyllas med vardag och vanlighet igen. Jag var dåligt förberedd på att nu kommer tiden när jag ska uppleva allt en gång till. M sa ett antal gånger till mig, vad har du att lipa för det är ju inte du som ska dö.  
Sant. Vad har man att klaga på när man faktiskt lever? Intet.