mississippi – mudbound

Idag skriver jag en kort reflektion om statyer och att fördjupa kunskapen om vår historia genom att skriva skönlitterärt. Tips på aktuella böcker om ras och identitet finns på kulturkollo men så var jag tvungen att köra en repris från 2013 också. Himla bra tips om jag får säga det själv. 



söndag 17 februari 2013

mississippi – mudbound

Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnat på under min resa söderut. Nu får jag erkänna att det var smått absurt att se det andaluciska landskapet med oliver i långa rader och samtidigt följa Laura, Jamie och Ronsel i mississippideltat. Det är liksom olika sorters södern vi talar om. Med tanke på de senaste dagarnas diskussion kring huruvida det finns bra eller dålig litteratur (hos Enligt O kan man läsa mer) så ska jag sticka ut hakan och säga att det här är bra. Mycket bra till och med, enligt mig då. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.
Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.
Nu ska jag kaxa mig och skriva: det här är en bra bok. Läs den!
Jag läste Rosas buss för någon vecka sedan som handlar om Rosa Parks, ikon i medborgarättsrörelsen. Passa på att läsa den också!