De sista vittnena är min fösta hela läsning av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och det är en lyssning som har tagit lång tid. Jag har hört det som översättaren kallar ”solon för barnröster” under fler månader, några varje vecka. Det är mycket svårt att värja sig för alla dessa vittnesmål, en efter en berättar de vuxna överlevarna från det andra världskriget personliga minnen från ”sitt” krig. I korta minnesfragment skildras de och med alla sina detaljerade solon bildas en flerstämmig symfoni där krigets fasansfulla sanning blir så ytterligt påtaglig genom alla de små vardagsbetraktelserna.
Våldet, kölden. lössen och hungern blir påtaglig och påtagligt påträngande samtidigt som så många vittnar om att människor i den största nöden hjälps åt. Männen försvinner till fronten eller ger sig av tillsammans med partisanerna och kvar blir de gamla, kvinnorna och barnen. I den här samlingen har Aleksijevitj samlat barnens vittnesmål och det är barnens blick på de fasansfulla händelserna som alla krig för med sig.
Jag är glad att jag lyssnade men man måste verkligen vara alert och i själslig balans för att orka med att ta in alla de här händelserna. Det är inte lättsamt precis. Men en otroligt viktig påminnelse om att krig är grymt. Punkt.
Jag har Tiden second hand hemma, men jag skjuter upp läsningen hela tiden för hon känns som en tung författare att läsa. Får se om den blir läst i sommar!
Ja, det ligger två böcker till här hemma och väntar men de är inte lättsmälta precis. Får bli till sommaren för mig också.
Jag läste den för ett tag sedan och kände att jag var tvungen att distansera mig för att orka läsa boken med alla hemska upplevelser.
Håller med, särskilt som jag lyssnade och det inte går att skumma. Lite blir det så att man inte riktigt orkar engagera sig i varje öde.