tiden läker inga sår – en berättelse om flykt

Tilde de Paula Eby har i dagarna släppt sin självbiografiska bok Tiden läker inga sår  och den landar i den svenska samtiden som en rejäl påminnare om hur det är att växa upp i en familj som präglats av rotlöshet och migration.

Tilde själv växte upp och blev den duktiga flickan som minsann skulle visa att hon hörde hemma i Sverige, hon såg till att vara lagom framåt, lagom smart, lagom söt och lagom det mesta. En dag ringer det en kvinna till TV 4 och berättar för Tilde att hon har en väska i sin ägo som hon tror kan höra till hennes släktingar. Väskan var funnen på vinden i Kubas konsulat i Chile och med hjälp av innehållet i den hittar Tilde tillbaka till sin släkts historia.

Det här är en självbiografisk berättelse om starka kvinnor som sörjt för sina familjer, självvalda flyttar för att följa sin man, flyttar för att försöka förverkliga drömmen om ett kommunistiskt samhälle, flykt från diktaturer och flyttar för att försöka samla ihop spillrorna av en splittrad släkt. Med en varm och stark berättelse om hur man med envishet och glädje kan skapa sig en plattform i ett nytt land så påminns jag som läser om hur vi här i Sverige har en tradition av att ta emot och välkomna människor på flykt från inbördeskrig och diktaturer. Tildes familj kom på 70-talet från Chile, nu kommer människor från andra delar av världen för att få en trygg plats att vara på. Tiden läker inga sår är en bra bok att börja med om man vill veta mer om hur det kan vara att ständigt flytta, ständigt vara beredd på att fly.

Jag är i allmänhet skeptiskt till när kända tv-personligheter ska skriva böcker, det kan ibland kännas som att de mest vill sälja ännu en bok men här fick jag faktiskt kapitulera. Tilde de Paula Eby har något att berätta. Läs hennes historia!

Tove Alsterdals prisbelönta deckare Låt mig ta din hand  handlar också de allra första Sydameikanska flyktingar som kom till Sverige på 70-talet. Läs den. Också.