fågelmannen – en brittisk dussindeckare

Dejt en solig majdag med brittisk hyllad deckare från Modernista har alla förutsättningar för att bli full pott men nja.  Jag är inte störtimponerad av Mo Hayders Fågelmannen. Trots sina makabra ingredienser och en potentiellt intressant krimmare i huvudrollen med lagom spännande privatliv så brinner det inte till. Det är lite för mycket formulär 1a för att riktigt imponera, dessutom är jag just nu ganska trött på greppet att låta förövaren, massmördaren i det här fallet, berätta sin story i insprängda kapitel. Lite tänker jag när jag vänder blad att jag läst det förut och just det kan vara precis det som man letar efter när man plockar upp en deckare. Ibland kan det vara skönt att vila i en genre och veta vad man kan förvänta sig och på det viset är det här en helt OK underhållning. Sedan tycker jag att man kan göra det välbekanta med finess för att lyxa till det lite, som till exempel tänka till på en sådan enkel sak som vilka adjektiv man använder, engelskan är ett synonymrikt språk och det framgår inte i den här texten. Jag tror jag ska hålla mig till Belinda Bauer i fortsättningen när jag är sugen på brittisk deckare. Hon levererar alltid med guldkant.